ghdh


HGGKJ


Törnrosa

Handling [redigera]

När den lilla prinsessan skall döpas bjuder hennes föräldrar bara tolv av landets feer till dopet, eftersom de inte har tillräckligt mycket porslin för att bjuda alla tretton. Men även den trettonde dyker upp och istället för goda önskningar för barnet uttalar hon en förbannelse: när prinsessan fyller 16 skall hon sticka sig på en slända och dö. Eftersom en av de övriga feerna har kvar en önskning, mildrar hon förbannelsen: prinsessan skall inte dö utan falla i en sömn som ska vara i hundra år. Kungen beordrar att alla sländor i riket skall eldas upp. Men på sin sextonde födelsedag är prinsessan ensam i slottet. Hon vandrar omkring i det och träffar på en gammal kvinna som håller på att spinna. När prinsessan ber att få prova, sticker hon sig i fingret och profetian går i uppfyllelse. Inte bara prinsessan, utan alla i slottet somnar och sover i hundra år. Med en enda gång växer en ogenomtränglig törnhäck upp omkring slottet. Efter precis hundra år förvandlas alla törnen till vackra blommor. Först nu kan en ung prins komma fram och väcka Törnrosa ur hennes långa sömn.


Primat

De primater (bortsett från människan själv) som var tidigast kända av människor i Medelhavsområdet var berberapan i norra Afrika och mantelbabianen i Egypten. Sjöfararen Hanno (död 440 f.Kr.) tog med sig päls från "vilda kvinnor" som troligtvis tillhörde schimpanser. Aristoteles beskrev djur som både har egenskaper av människan och egenskaper av "fyrfota djur" och delade dessa i apor med svans (troligtvis markattor) och babianer. Han beskrev deras nos och tänder som hundliknande och skapade därmed begreppet "hundapor". I andra århundradet efter Kristus dissekerade Galenos berberapor och drog slutsatser att människans anatomi måste vara likadan. Fram till 1500-talet var hans forskning en viktig grundval för medicinen.

Teckning av Edward Tyson.

Föreställningen om primater under medeltiden blandades med historier om fabelväsen, till exempel människoliknande varelser med svans som satyren. Det vetenskapliga släktnamnet för schimpansen, Pan, härstammar från denna figur. 1641 var första gången en levande schimpans kom till Nederländerna. Läkaren Nicolaes Tulpius undersökte djuret och skildrade sina resultat under titeln "indisk satyr". Den engelske läkaren och zoologen Edward Tyson gäller som den person som startade vetenskapen primatologi. Linné skapade den systematik som i stort sett finns ännu idag. Han delade i den tionde upplagan av "Systema Naturae" primaterna i fyra släkten: Homo (människor), Simia (andra "högre" apor), Lemur (lemurer och "lägre" apor), Vespertilio (fladdermöss)[14]. I en tidigare upplaga räknade han även sengångare till ordningen primater.

Andra zoologer gillade inte att människan inräknades på detta sätt. Johann Friedrich Blumenbach delade ordningen i två grupper: Bimana (tvåhänta, alltså människor) och Quadrumana (fyrhänta, alltså ickemänskliga primater). Denna indelning återspeglas också i gamla avbildningar av människoapor. De tecknades alltid med en pinne i handen, vilket skulle visa att bara människor har möjlighet att gå utan hjälp.

Under 1800-talet utvecklades evolutionsteorin och Thomas Henry Huxley räknade i sitt verk Evidence as to Man’s Place in Nature (1863) in människan i denna teori. Detta medförde över många årtionden diskussioner om människan verkligen tillhör aporna. Den brittiske zoologen St. George Mivart, en konservativ katolik och autodidakt, försökte länge vederlägga Darwins och Huxleys teorier. Han menade att jorden inte hade existerat tillräckligt länge för de beskrivna evolutionsprocesserna. Ändå ändrade han Linnés indelning och tog bort fladdermöss från ordningen primater och delade in dem i halvapor och egentliga apor. Denna indelning var gällande ända fram till för några år sedan. Mivart etablerade också en lista över kännetecken som innefattade beskrivningar av nyckelbenet, gripfot med motsättlig stortå och friliggande penis med bakomliggande scrotum.

Under 1900-talet delades forskningen in i ett flertal inriktningar. I stort sett kan man säga att den anatomiska och fysiologiska forskningen minskade och därför ökade fältforskningen och forskningen om bevarandet av primater. Beteendeforskningen kring människoapor tog ett stort steg framåt med Jane Goodalls banbrytande arbete om schimpanser på 1960-talet, uppföljt av Dian Fossey som tillbringade tretton år bland bergsgorillorna i Wirungabergen mellan Ruanda och Uganda, och torde kunna tillerkännas äran att ha räddat den krympande populationen från utrotning.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0